Om att nå sitt tappade hjärta
PÃ¥ facebook sÃ¥g jag ett sÃ¥ underbart citat. ”Man kan aldrig vara sÃ¥ kort att man inte kan nÃ¥ sitt hjärta.” Helt underbart! Men frÃ¥gan är hur det förhÃ¥ller sig med människor som tycks ha tappat sitt hjärta? Är de för lÃ¥nga eller är det nÃ¥got annat tokigt med dem? IgÃ¥r träffade jag pÃ¥ en sÃ¥dan där till synes hjärtlös människa. Jag säger till synes för jag tror nog att det finns ett hjärta nÃ¥gonstans hos den kvinnan. Hon ifrÃ¥gasatte allt som jag och till viss del vad andra sa och hade hela tiden svar pÃ¥ tal som hon med bestämd röst hävdade var det enda rätta. Jag blir sÃ¥ svarslös när jag träffar pÃ¥ sÃ¥dana här människor och kommer pÃ¥ först efterÃ¥t vad jag skulle ha svarat henne, men samtidigt kanske det ligger nÃ¥got i vad morfar sa:
-Dumt folk ska en inte prata med.
Vi får väl hoppas att hon hittar sitt hjärta och att hon når dit. Kantiga isblock stöter sig lätt. Hon ska minsann inte ha patent på att veta bäst! För JAG vet bäst! 🙂
Frid!
Det sägs ju att man inte kan se det som man själv inte besitter hos nÃ¥gon annan och dÃ¥ gäller ju naturligtvis det omvända ocksÃ¥. Fast jag har nog lite svÃ¥rt att medge att jag kan vara ett isblock… Jag är lite för rund och varmblodig för det. Typ som du Sara! 🙂
Jadu, det är inte lätt när man ska hjälpa till att nöta ner någons kanter. Men jag tror nog att det är superviktigt att vi träffar just de där människorna och får en chans att hjälpa dem nå sitt hjärta. För att citera A-M Körling:
”Befinner vi oss tillsammans sÃ¥ lär vi oss!”
Kanhända lär vi oss nÃ¥got om oss själva när vi träffar isblock… för det kan väl inte vara nÃ¥gon som uppfattar OSS som isblock? Eller…?
KRAM på dej du kloka kvinna! Det är en fröjd att läsa dina funderingar!