Cykelvasan

Jag klarade av det! Det var mitt mål. Urkass tid (4.33) men va fan…. Jag fixade det! Lärdomen är att träna mer, både i backe och terräng förutom ren kondition som man inte kan få för mycket av. det som var jobbigast var att frakta en tung kropp uppför de branta och ibland långa (2 km långa Oxbergsbacken t ex). Många gånger var jag tvungen att gå för jag inte orkade trampa uppför. Så en lättare kropp vore bra till nästa år. Innan loppet var jag inte nervös som jag brukar vara när jag ska göra något viktigt och ovant. Fokuserad och förväntansfull var jag. Oerhört bestämd att klara av det. Att stå i startfållan och vänta på att få ge sig av var lite pirrigt och sedan for jag iväg. Över gärdet, ner över en träbro och in på lite asfaltsväg. Sedan bar det in i skogen och in på en skogsväg. Nerför en brant och stenig backe där en blodig man satt och tittade på sin cykel som fått ett framhjul av en åttas form.

-Shit! Vad är detta? Vad har jag gett mig in på? svävade förbi i skallen en kort sekund. Detta anfall gick kort över då ett stadigt tag om styret och fingrar beredda på bromshandtagen släppte jag på nerför backen för att sedan trampa på i lite sankmark. Sedan fortsatte turen vidare in i skogen och sedan kom en liknande backe fast den var lite längre. Där låg det en görblodig kille i famnen på en polare. Blodet täckte hela hans mosiga ansikte och det var otäckt. Jag mötte sjukvårdare i spåret och en kvart senare hörde jag ambulansen. Återigen funderade jag på vad jag gett mig in på men sedan tänkte jag att jag fixade ju de där två stenbackarna. Stenarna var stora som cykelhjälmar och stack upp allt emellan 2 cm till 1 dm och låg ganska tätt. Detta var norr om Oxbergssjön och de som cyklade 90 km for aldrig fram där som tur var eftersom den gruppen är många fler vilket hade lett till värre stök och bök. Sedan var det bara att trampa på och jag visste inte riktigt hur fort jag skulle gå på för jag ville ju inte få ben fulla av mjölksyra så att jag inte skulle orka. Därför tog jag det i efterhand sett, det lite för lugnt tror jag. Fast det är svårt att veta. Sedan var det backe upp och backe ned, på asfalt,  på sandiga grusvägar, på makadamskogsvägar, folk som hejade på, hjälpa en kille med kedjebrott, stopp vid depåer, en vurpa på en träbro för att jag inte fick i ettan på framdrevet och slutligen rullade jag in i Mora på klassiskt Vasaloppsmanér och speakern ropade ut på härligt dalmål att här kommer Marie Pettersson ifrån Tibro och då är tårarna nära i några sekunder! Jag gjorde det! Jag fick medalj av en snygging och en påse med lite gott i. Sedan for jag tillbaka till stugan med mor och far och åt havregrynsgröt. Så jävla gött! På det en dusch och en pilsner och jag var redan sugen på att göra om det! Nästa år alltså.

Nästa år ska jag fixa det på betydligt bättre tid. För att kunna göra det behöver jag träna mer uthållighet och kondition i backe och även teknik i brötig terräng. Att köra på konceptet ”håll i styret, låg tyngdpunkt, stå, pedaler 9 och 3, beredd till broms, släpp på” kräver lite Guds försyn och det har jag haft länge nog nu så jag kanske ska fixa lite själv också:) Över-, under- eller överalltskuggar en viktminskning, för då ordnar det sig så tillvida att jag inte behöver kämpa så med min egen vikt uppför. Nu är det inte tal om att banta, hålla diet eller så. Det blir bara noja. Jag måste hitta en framkomlig väg i vardagen. Ät bra mat och träna. Mät kroppen en gång i månaden och undvik vågen in i det längsta. Framför allt ska det vara kul! Och cykla det är kul!