Strumpbyxdeja vú och Nobelpriset
Idag väntar en heldags skrivande trots skallebonk. Tålde nog inte vinet igår. Hur som helst så fick jag på mig underbyxor, tröja, strumpor och tights och helt plötsligt genomfors hela jag av en go känsla. Det kändes som när jag var liten och kom in och fick av mig overallen efter en hel dag ute i snön. Tänk vad skönt det var att komma in och sleva i sig kollibob. Ja, alltså… Hmmm… Det kanske låter äckligt, men jädrars vad gott det är. Man tar en kanelbulle och smular ner den i en mugg fylls med varm choklad gjord på ögonkakao. Där satt man vid köksbordet i en randig polyestertröja med polo från Ellos och strumpbyxor med gigantiskt gällivarehäng och var lycklig. Strumporna hängde liksom med för de åkte halvvägs av när man tog av sig stövlarna och inte drog man upp dem. Nä, man hade ju krokodilfötter. Men det var i den här vevan mitt strumpbyxetrauma började. Låt mig slå fast att strumpbyxor är skitkass! Tänk när man skulle ha på sig byxor utanpå dessa jädra strumpbyxor. Det var hemskt obehagligt för att strumpbyxorna var alltid felkonstruerade så att strumpbyxegrenen hängde en fem till tio centimeter lägre än vad det var tänkt. Mamma försökte fixa det ibland genom att köpa några storlekar större strumpbyxor och vad hände då? Jo, då hade man helt plötsligt en hel bodysuit (fast det hade ingen hört talas om på den tiden). Det gick fint att dra upp strumbyxan ända upp till armhålorna och då sprang man runt i hela lägenheten och tramsade sig. Men det absolut värsta var när man skulle bort. Klänning och strumpbyxor. Ångest, gap och skrik. FOlk trodde att jag inte trivdes i klänning. De förstod inte att alltihop handlade om strumpbyxorna. Det slutade med att vi gjorde upp om att jag skulle ha på mig de fina kläderna i två timmar efter att vi kommit fram till de som vi skulle till. Oftast var det mina far- och morföräldrar vi skulle till vilket inbegrep en två timmars bilfärd först i finkläder. Hu! Sedan när jag blev äldre så var det lika ångestladdat när jag skulle ”bort” och vara finklädd. Klänning, kjol, strumpbyxor. Jag har offrat min bekvämlighet flera gånger i sådana sammanhang och inte en jävel har kommit fram och sagt:
-Vad fin du är Marie och vad duktig du är som har strumpbyxor på dig!
Men! Räddningen kom även om jag fick vänta i många år. Det måste vara någon som förstod mig och som resolut greppade saxen för att helt enkelt klippa av fötterna på strumpbyxorna. Tightsen var födda! Den personen ska ha Nobelpriset i fysik för att den liraren förstod säkert hur fysiskt obehagliga strumpbyxor är och dessutom måste det ha varit en kvinna.
