Livetärtroligenförkortångest eller existensiell ålderskris och döden

Det är inte lätt att drabbas av denna åkomma. Huvudet snurrar av frågor av typen:

– Vad håller jag på med?

– Ska mitt liv se ut så här eller?

– Vad ska jag ägna resten av mitt liv åt?

– Vad är viktigast i livet?

– Det är roligt att undervisa, men det är jävligt intressant med MDI-system, arbetspsykologi, grafisk formgivning, design och dessutom skulle jag vilja bli läkare. Journalist vore också intressant.

– Ska drömmar förverkligas eller ska de få vara just drömmar för att ha något att längta efter?

Kära läsare som nu läser detta förstår säkert magnituden av denna åkomma, som troligen kan betraktas som en form av åldersnoja. Om tanken på att jag närmar mig dösidan av livet pluppar upp i njuren blir det hela än mer outhärdligt, så de tankarna trängs effektivt undan i den fasta förvissningen att den medicinska forskningen kommer att fixa så att min generation inte hamnar på dösidan av livet förrän vi är sådär en 60 bast.  Ska det bli något uträttat i livet behövs många fler år här på jorden. Kanske ligger lockelsen i buddismen just på grund av att enligt den tron har man flera liv. Det känns mer lockande än att hamna där det är varmare än i värsta bastun i alla fall. Den som lever får se. Nej, jag menar ju att vi ses i Nirvana vänner! Fast inte än på ett tag.