Det är tråkigt i skolan, sa Lisa.

Lisa var en flitig elev som gjorde uppgifterna som hon fick på ett snabbt och korrekt sätt.  Fröken sa att hon var duktig och gav henne extrauppgifter. På utvecklingssamtalen sa fröken att hon var så duktig och diskuterade vilka nya mål som Lisa skulle jobba med. Lisa var verkligen flitiga Lisa som troget vandrade iväg till skolan varenda dag. Tiden gick och plötsligt en dag sa Lisa en morgon vid frukostbordet:

– Jag vill inte gå till skolan idag. Hennes föräldrar tittade svarslösa och förvånade på varandra och innan någon av dem hann komma på något att säga, förklarade Lisa att det var så tråkigt i skolan.

Vid ett annat frukostbord sitter vilda Ville och säger att han ”fan inte tänker gå till den där jävla helvetesskitskolan idag heller”. Genom åren har varenda utvecklingssamtal fokuserat på hur svårt det är för Ville att nå målen eftersom han har så stora koncentrationssvårigheter. Det har skrivits åtskilliga åtgärdsplaner där det stått vad skolan, föräldrar och Ville själv ska göra för att han ska lyckas bättre i skolan.

Nu kan vuxenvärlden förfasa sig och säga att detta är reaktioner på curlade ungar som är vana att få som de vill,  att ungarna är egocentriska  och inte kan se att de är en del av en grupp eller att de rätt och slätt är offer för konfrontationsfri uppfostran och inte tål en tillsägelse. Det kanske ligger något i det eller så ligger förklaringen på ett annat plan än hos den enskilde eleven som alltför oftast ska problematiseras i skolans värld inte minst på utvecklingssamtalen där nya mål ska sättas upp. Tänk om det är ett skolpolitiskt systemfel? Eller rent av ett samhällsproblem?

Hur hänger detta ihop nu, kan man undra. Tanken är att en samhällelig strävan efter resultat och måluppfyllelse överförts till skolan. Alla företag, oavsett ägandeform, vill få så mycket som möjligt för investerade pengar. För att se till att det blir så sätts mål upp och målen stäms av efter en tid. Så ock i skolan. Lärare kostar pengar och då gäller det att visa på resultat. För att mäta resultat kan betygen vara ett sätt, för visst borde det vara så att en duktig lärare med de bästa intentionerna genererar elever med höga betyg? Lärare vet att betyg används som en måttstock och inte minst eleverna. Betyg, mål och bristen på måluppfyllelse har fått alldeles för stort utrymme både i skolpolitiken, i lärarnas vardag och inte minst i elevernas tankevärld. Detta förhållningssätt har ett pris som är förödande. Det sker på bekostnad av lusten och glädjen över att få lära sig, vilket borde vara skolans främsta uppgift att förmedla. Tänk vad lätt man lär sig något om man tycker att det är intressant och lustfyllt!

Elever som tycker det är tråkigt i skolan ger förmodligen uttryck för en problematik som inte ligger i att ungen är curlad, lat, ointresserad eller vad den nu beskylls för att vara. Men för att få glada ungar som har lust att lära sig behöver de en duktig pedagog som med inlevelse och empati förstår sig på att följa med eleven i lärandet. Det finns väldigt många sådana lärare som besitter de förmågorna, men som av en alltför tung arbetsbörda inte har energi och kraft kvar ett skapa intresseväckande lektioner. Det är då en trött och sliten lärare tillgriper sitt betygsvapen när en elev ifrågasätter om den måste göra den där tråkiga uppgiften.

– Nej, du ska göra den uppgiften för det står i läroplanen. Tänk på att du får betyg sen!

Pendeln har slagit över åt ett håll och någon balans är svår att finna. Om förutsättningar skapas för lärare att ha energi och kraft till undervisning för att skapa ”lärandelust” och nyfikenhet hos eleverna skulle goda resultat komma. Visst måste man både som elev och lärare ”bita ihop” ibland och kämpa, men när det blir en vardaglig överlevnadsstrategi är det ett problem som måste tas på allvar. Skolan ska vara en rolig och givande plats att vara på där goda betyg beror på lust att lära!