Det är Jesus det kommer an på

Idag var dagen då jag fyllde 50 år. 50 år. Jag föddes med andra ord 1968. Det var 1968 år och några dagar efter det att Jesus föddes. 1968 är året då Ecklesiastikdepartementet byter namn till utbildningsdepartementet, Johnny Cash spelar in At Folsom prison, i Nordvietnam inleds Tet-offensiven, det ska bli femdagarsvecka i alla skolor, Dom kallar oss mods har premiär, Martin Luther skjuts ihjäl, studentrevolter i Europa och kårhusockupationer är vardagsmat och den feministiska Grupp 8 bildas. Fast det visste jag inget om då jag föddes på gamla sjukhuset i Skövde. Det visste inte Jesus heller något om, även om hans födelsedag är orsak till att jag fyller 50 år. Fast egentligen fyller jag 48 år eftersom det påstås att Jesus föddes år två och inte år 0. Slutsatsen blir i alla fall att tid är relativt.

De senaste veckorna har jag gått och klurat på hur det egentligen känns att fylla 50 år. Det har varit alla känslor mellan ett blasé jaha, panik/lätt ångest över att det gått så jävla fort och att jag är mer på dösidan nu än någonsin förr till att det känns jäkligt stabilt och nice. Det var först i förrgår det lugnade ner sig. Jag tog ett aktivt beslut. Det handlade om att nu är det slutjönsat. Nu kommer Marie 2.0 med no fear. Med rak rygg och ett nytt jävlar anamma kombinerat med ett lugn i den trygga förvissningen att jag kan en jädra massa. Det har jag förvisso varit övertygad om förut också, men skillnaden är att nu har jag inte samma behov av att hävda min kunskap. Jag kan le när andra sätter sig på höga hästar och typ killgissar (lägger fram en egen hittepågrej som en sanning) eller rent av hävdar iskall fakta som en absolut sanning. Jag känner mig som en cool iakttagare av mänskliga fenomen. Det lät väl snyggt!

I sann new public management-anda (den typ av verksamhetsledning som handlar om att piska skiten ur folk så att de jobbar aschlet av sig så att de blir lönsamma) borde jag naturligtvis sätta mål. Inte minst med tanke på att det nyss var nyår. Så vad har en 50-årig kvinna med hormondans som en pubertal ungdom och som har grått hår som hon färgar ungdomligt rött för mål egentligen? Det vet i fan. Kanske sluta jiddra och anamma kaizen. Typ.

Jag har kommit
att jagas av tiden
Hon går i ett tempo
som inte är mitt
Mina dygn är mycket, mycket längre
Där skiljer vi oss vitt, för…

Långsamt leder också någonstans…

Och jag vill skrika högt
över hela världen
att jag kan andas av mig själv
Och jag kan flyga runt vintergatan
Och ta ner månen om ni vill
Men jag vill vara i lugnet inom mig

(LÃ¥ngsamt av Lisa Nilsson)