Nånannanismen och frågan om tid
Det finns en sak som ingen kommer undan och som alla kan vara säkra på. Vi kommer alla att dö. Det finns en tid för var och en av oss att leva. I Indien sägs det att en har ett visst antal andetag under ens levnadstid här på jorden. Andra tror på reinkarnation och evigt liv. En får lov att tro som en vill och det är underbart att det är så. Att vi har frihet att tänka och tro som vi vill är inte alla förunnat om vi blickar ut i världen. Oavsett hur en tror kan det tänkas att det är värt att fundera över hur vi använder våra andetag och vår tid i den fysiska formen här på jorden. Det jag ser är att många säger sig inte ha tid för att göra det som verkligen betyder något. I den värld som jag verkar, i skolans värld, är det som ett mantra. ”Jag hinner inte.” Det leder till att det finns önskningar om att någon annan ska göra det som en själv inte anser sig hinna med. Det i sig innebär ett riktigt problem då saker faller mellan stolar och ingen gör det som borde göras. Förvisso är det sällan någon dör av det i skolans värld. Det som jag ser i min vardag är att folk springer fortare i hamsterhjulet och inte ett skit blir bättre. Folk gör egna prioriteringar och skyller på andra att det är som det är. Det är fel på chefen som inte sätter i foten och bestämmer hur saker och ting ska vara, det är andra myndigheter som ska göra det eller så är det någon annans, oklart vems, fel att det är som det är med det som felar. I den här dystopiska soppan kommer ordet ansvar in. Det kan inte vara ok att inte ta ansvar och göra det som behöver göras genom att gömma sig bakom att en inte har tid och/eller att någon annan ska göra det. I så fall behöver någon annan veta att den förväntas göra det. Att inte göra saker för att en inte hinner med utan att på något sett se till att det blir gjort kan aldrig vara ok. Att gömma sig bakom tidsbrist håller inte. Tro nu inte att jag klagar specifik på lärare. De sliter arslet av sig, men min stilla undran är om den tid som faktiskt finns används på allra bäst sätt?
Nu är det inte bara individer inom olika verksamheter som kör nånannanismracet. Myndigheter sins emellan kör det racet också. ”Det ligger inte på vårt bord”. Frågan är vart bordet ska stå och vem som ska slå näven i det? Oklart läge. På något sätt upplever jag att vi alla behöver stilla oss en smula och tänka efter vad som är viktigt. Vi har liksom inte tid att vänta med det. I den bästa av världar har vi ett gemensamt ansvar för oss alla. Solorace i sann egoistisk anda håller inte. Det förlorar du på. Det förlorar jag på. Vi blir alla förlorare. Är det verkligen så vill vill använda våra andetag? Eller ska någon annan tänka ut det åt oss?
Tack för lånet av bild urvaken.com
