Det bränner till nu

Tro nu inte för allt i världen att jag har druckit klorin för det har jag inte. Så här är det. Jag går en kurs i compassion focused therapy för att kanske bli lite mer snäll mot mig själv och komma ifrån den prestationhets som jag lätt drabbas av. Nu har jag precis startat kursen och det är för tidigt att se vilka effekter den har på sikt. Nu i starten har jag varit tvungen att blicka en del bakåt och även hur jag fungerar här och nu. Det är inte så att jag tror att jag är ensam och unik på något sätt utan jag förundras mer över vad det är som driver oss människor till vad och hur vi gör, resonerar och agerar som vi gör.

På jobbet står vi inför en organisationsförändring och det är väldigt intressant hur vi reagerar på förändringar. Så klart färgas vi alla av tidigare erfarenheter och våra värderingar. Rädslor och förhoppningar kommer till ytan. De är inte alltid i sync med varandra om man ser till individer emellan. Konflikter både dolda och öppna kommer till ytan. Ibland är det spännande att ta ett steg tillbaka och skåda på andra och på sig själv vilken roll man tar i en organisationsförändring. Trygghet och lugn vill vi ha men ibland upplevs situationen som ett hot och då är försvar en reaktion eller så drivs man av en otålighet för att förändringen går för långsamt. Alla dessa sätt att reagera på en förändring är inte konstiga på något sätt, men då vi inte fattar att vi är i olika faser blir det problem.

Någonstans känner jag att ordet accountability är något att fundera över i betydelsen vad ansvarar jag för och vilka känslor sprider jag omkring mig. Ibland säger människor att de behöver få spy ur sig, men är det bra egentligen rätt väg funderar jag på. Totalt ovetenskapligt vill jag påstå att vi får tillbaka vad vi sprider. Accountability handlar kanske om att ta ansvar för vilken dynga eller goda vibbar en sprider. Det landar hos en själv. Det bränner lite att fundera över och bestämma sig för vad en vill sprida för slags energi.