Prestation eller den man är?

Jag är så jävla nöjd just nu. Landat ett nytt jobb, ätit världens godaste grillmeny tillsammans med min älskade man. Jag funderar på vad som egentligen är lycka. Att bli uppskattad för den man är eller för vad man åstadkommit. Min egen lilla slutsats är att men inte åstadkommer något utan att använda sig av sina personliga egenskaper så att det ena kan inte utesluta det andra. Ett tag tänkte jag att antalet avbetade högskolepoäng var ett mått på min egen personliga framgång. Den som har flest högskolepoäng när den dör vinner typ. Nu har jag kommit på att efter tolv års högskolestudier har jag inte vunnit mer än jag har en jävla massa poäng inom skilda discipliner och resultatet är att jag förstår att jag vet egentligen vet väldigt lite av allt som finns att veta. Samtidigt har det kanske bidragit till att jag kunde land jobbet som jag vars så sugen på. Kanske är det som så att yttre bekräftelse behövs för att man ska veta att en faktiskt är något att räkna med? Jag är trots allt stolt över alla studieresultat jag fixat och att jag grejat det samtidigt som jag jobbat heltid. Jag är resursfull och jävligt envis och vetgirig. I slutändan är det skit samma så länge en trivs och mår bra. Ibland får en vara nöjd över de val en gjort och vart de lett oavsett vad någon annan tycker för i sista änden är det bara du själv som äger måttstocken över hur bra ditt liv utvecklats. Kör ditt race och var nöjd!